Det enkla, heliga livet...klosterliv 1600-talet

                           bortom skenhelighetens altare...

Den reinkarnations historia som följer är nog så aktuell med tanke på alla berättelser som kommit fram under senare år från den katolska kyrkan. Mest skrämmande med dessa historier om fr.a. sexuellt utnyttjande av barn, är att kyrkan försökt dölja detta och skydda förövarna. Det är först nu i modern tid som sanningen börjat komma fram. 

Jag är rädd (skakar i hela kroppen, hackar tänder). Jag är i ett kloster i Tyskland kanske på 1700-talet, ser en klostergård med trappor upp till kyrkan, svartklädda munkar rör sig omkring på klostergården och går i trapporna. Jag är en ung proselyt, knappt 20 år gammal.

Jag förstår först inte varför jag är så rädd; jag kniper ihop ögonen allt jag kan för det är något jag inte vill se eller veta. Jag befinner mig i källarvalv under klostret och jag råkar få se något som gör mig helt bestört. Jag ser äldre munkar utnyttja barn, pojkar, i sodomitiska orgier. Jag blir ofattbart chockad av vad jag ser, det känns som min själ vänds ut och in på mig. Jag kan bara inte fatta att det är sant men jag ser det mitt framför mina ögon i källarvalvens dunkel.

Jag springer min väg, först in i kyrkan, men allt där förefaller mig förfalskat och utan mening nu. Inte ens Jesus på korset ger mig någon tröst. Jag river av mig min munkkåpa och lämnar klostret springande. Jag springer tills jag kommer in i en stor skog. Jag vill bara dö. Allt som jag trott på, allt som jag gett mitt liv för är korrumperat, ruttet in i grunden.

Guds tjänare på jorden, som skall representera Gud och vara mina läromästare bedriver den värsta form av otukt med barn i källaren under klostret. Min själ vänds ut och in på, jag kan inte tro på någonting efter detta. Jag vill bara få dö, bara blunda för dessa hemska syner jag sett. Jag vill bara dö, jag ber till Gud att befria mig och ta mig hem.

Men min kropp känner hunger, jag törstar efter vatten, jag blir kall och frusen. Min kropp vill leva, vill överleva, vill ha vatten, mat och värme samtidigt som min själ bara vill dö och aldrig mer behöva beskåda denna jord. Och jag ser den ondska som finns i kroppens alla begär; alla begär från törst till sexualdriften; som driver oss framåt och får oss att gå över lik, skända barn, för att uppfylla alla kroppens begär och lustar.

Själen – som är god, där ingen ondska finns – är fångad i kroppen, en slav under kroppens drifter och begär. Vi är förslavade själar i kroppar som driver oss till de mest gemena synder och dårskaper. Jag kan inte se någon mening i att leva kvar i en kropp, jag ber Gud förlösa mig, ta min hand och leda mig bort från denna genomkorrupta värld.

Gud tar min hand och leder mig varligt vidare, men inte in i döden, utan till en annan livsupplevelse. Ett liv i sin renaste, enklaste form, utan några åthävor, utan strävan mot höga mål och ideal. 

Bara vara, leva nära naturen, djuren, med redskap i händerna att arbeta med jorden. Utan strävan mot något avlägset mål, utan strävan efter att bli märkvärdig, överlägsen eller känd. Bara vara, enkelt och nära naturen, djuren och jorden. Gud har tagit mig vid handen och lett mig till detta andra liv, utan självhävdelse utan drömmar om storhet.

Han vakar över mig i varje ögonblick, finns överallt omkring och i mig, håller sin hand över mig, och jag  är fullständigt trygg i hans händer. Jag skyr allt utom enkelheten, det enkla livet nära  Gud och Guds skapelse på jorden. Jag lever asketiskt, är lycklig och ofattbart trygg och begär inget mer av livet än denna enkelhet.

Jag behöver inga kyrkor, inga kors, inga präster som predikar för mig. Jag lever med Guds närvaro överallt i mig och omkring mig.

 Jag lever i fortsatt lycka och trygghet hela mitt liv och dör först när jag är vithårig och vitskäggig som Gandalf.

På min dödsbädd, när jag ser tillbaka på mitt liv, är jag så tacksam att Gud vände ut och in på min själ och slutligen öppnade mina ögon för att kunna leva ett enkelt, lyckligt liv utan att korrumpera min själ. 

Jag kan inte undgå att tänka på att jag nära nog levde som en av katarernas Perfecti, det enkla, okorrumperade livet utan några åthävor, utan att behöva göra något avtryck i historien. Jag känner bara tacksamhet till Gud för att han väglett mig till detta lyckliga liv på jorden.

Jag ber om Guds hjälp att förlåta de munkar som förgick sig på unga pojkar på klostret. Jag vet inte om jag helt mäktar med att ge dem förlåtelsen, men jag överlämnar detta i Guds händer och dör med frid i hjärtat.

Min guide åkallar Guds änglar som kommer och hämtar mig och bär min själ upp till Gud. Jag är tillfreds med allt.